Ibland blir man bara så trött. Hemska saker och ting händer i världen, och för all del också i Sverige, som gör att man bara vill gå i ide. Men hur hemskt det än kan låta så är det de ”små” sakerna, relativt sett, som gör en mest trött. Häromdagen när jag skulle iväg till jobbet så upptäckte jag att någon ”roat” sig med att repa hela sidan på bilen, antagligen med en nyckel eller något liknande. Den som gjorde det tyckte säkert att det var helt otroligt roligt och kul, ha ha ha. Själv kunde jag av någon anledning hålla mig för skratt. Det är svårt att förstå vad det är för sorts människa som gör något sådant här. I grund och botten är det ett psykopatiskt beteende, att finna nöje i andra människors misär. För självklart var skälet till att den skyldige gjorde det att han visste hur ledsen den drabbade skulle bli.

Bilen var parkerad på gatan, och inte i ett garage, så någon kanske tycker jag får skylla mig själv men hallå! Så kan man inte tänka, folkvett är folkvett, och bara för att det står en bil på gatan behöver man inte repa den.

Det är så tröttsamt. Nu kommer jag att få betala dyra pengar, och samtidigt vara utan bil, för att få det hela fixat. Lyckligtvis känner jag till en plåtverkstad som är bra och inte hutlöst dyr. Försäkringen täcker också en stor del av kostnaderna, men gratis kommer det ju definitivt inte att bli. Nylackerad bil är alltid trevligt, men inte på det här viset. Men vis av skadan kommer jag definitivt att skaffa en bra garageplats, så att det här förhoppningsvis inte händer igen. Chansen att polisen fångar förbrytaren är ju väldigt låg. Det jobbigaste är nog dock att inte ha en bil några dagar men men. Kollektivtrafiken fungerar ju okej.

The Hunger Games, eller Hungerspelen på Svenska, är en trilogi science fiction-romaner som utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Nordamerika. Författare är Amerikanskan Suzanne Collins, och även om Hungerspelen inte är hennes första böcker, så blev de hennes stora genombrott. Inte bara i hemlandet USA, utan världen runt. Böckerna har även filmatiserats, och den första delen hade premiär under våren 2012, med nästa del planerad till hösten 2013. Filmen fick överlag rätt positiv kritik, och var en stor kommersiell framgång (att Collins själv var med och skrev manus hjälpte antagligen till).

Handlingen i Hungerspelen går ut på att Nordamerika efter krig och naturkatastrofer upphört att existera, och numera består av tolv stycken distrikt. Varje år så anordnas en tävling, hungerspelen, med två deltagare från varje distrikt, en pojke och en flicka. Dessa ska sedan, på en gigantisk arena, försöka överleva, och döda sina motståndare. Vinnare är då den som är sist överlevande. Hungerspelens huvudperson är Katniss, vars lillasyster tas ut till spelen. Men Katniss tar lillasysterns plats. Hela evenemanget TV-sänds sedan dygnet runt.

Hungerspelen påminner på så sätt en del om Stephen Kings böcker Maratonmarschen och Den flyende mannen, som båda handlar om extrema tävlingar i en postapokalyptisk framtid. Suzanne Collins tar dock det hela ett steg längre. Böckerna kan även jämföras med William Goldings Flugornas herre. Hungerspelens frågeställningar om moral, fattigdom och etik mot en bakgrund full av aktion är kanske inte innovativ, men den sammanflätar inspiration från ett flertal olika källor, till något som ungdomar världen över uppenbarligen kan identifiera sig med.

Än så länge har bara en film gjorts på böcker av Darren Shan, även om filmbolag köpt rättigheter till flera. Men det är tyvärr mycket möjligt att vi kommer att få vänta. Den första filmen, Cirque du Freak: The Vampire’s Assistant, baserad på The Vampire Blood Trilogy, blev ekonomiskt sett ingen större framgång. I princip gick den på plus minus noll, vilket brukar betyda att det inte blir någon uppföljare. Och det är ju väldigt synd och tråkigt.

Kritiker i allmänhet ogillade filmen, men den uppskattades av sin tänkta publik. Även om filmen inte slaviskt håller sig till bokens handling, finns tillräckligt mycket av ”rätt” känsla där, för att man ska kunna känna igen sig, och uppskatta det hela. I allmänhet bör man ju se på filmadaptioner av böcker som alternativa universum, eller nånting. Gör man inte det, så kommer man alltid att bli besviken. Cirque du Freak: The Vampire’s Assistant är i så fall en bra film, som lyckas med att både vara mörk och rolig – en balansgång som ofta kan vara svår att klara av.

Men, det måste påpekas. Även om många av de som läst böckerna tyckte om filmen, så finns det också en grupp som tycker att de är helt misslyckade. Och om det är jag som är för slapp med vad jag accepterar, eller om det är de som är oresonliga är ju omöjligt att säga. Så en varning kan vara på sin plats; risken finns att du kommer att avsky denna film djupt.

Lite om vampyrfilmer

Author: Admin

Vampyrfilmer går långt, långt tillbaka i tiden. En av de tidigaste var Tyska Nosferatu från 1922. Det var en adaption av Bram Stokers klassiker Dracula, med lite småändringar. Stokers arvingar stämde, och en domstol beordrades att alla kopior av filmen måste förstöras. En kopia överlevde dock, och under årens lopp har dess inflytande enbart ökat. Om inte annat än av historiskt intresse är det en vampyrfilm man bör se.

Vad gäller mer moderna vampyrfilmer så är filmerna baserade på Anne Rices böcker lite av en smakdelare, men de som tycker om dem verkar verkligen älska dem. Den första, En vampyrs bekännelse, är den som de flesta har sett. Uppföljaren (baserad på den tredje boken, De fördömdas drottning), blev inte på långa vägar lika populär, och sågades av de flesta kritiker. Men det finns de (inklusive undertecknad) som tycker att den är betydligt bättre än sitt rykte. Om man ser det med öppet sinne, och accepterar att den avviker från boken rätt kraftigt, så är filmen i sig inte alls dum.

Slutligen så lite of filmen Bram Stokers Dracula, regisserad av Francis Ford Coppola. Det mest underhållande med den måste sägas vara att för det första all marknadsföring riktade in sig på att hävda att filmen följde förlagan ytterst noga. Och för det andra att filmen i verkligheten kraftigt skiljer sig från boken. I övrigt är det en rätt så genomsnittlig vampyrfilm, som knappast håller så här tjugo år senare. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska sitta och skratta åt det hela?